life moves on, but i don't notice

det har snart gått 4 år, 4 år sedan ja började märka att ja nog inte va så glad som de såg ut. Efter 14 års ålder blev inget sig likt mer, jag släppte taget. Efter 14 år av konstant ångest, oro och osäkerhet, blev jag för trött för att kämpa emot. Och striden innombords blev synlig för alla. En del tycker säkert att de e lättare när folk vet, men är de verkligen så? Om ingen vet att nåt är fel så lägger ingen märke till en, men om nån vet att nåt är fel så håller man extra koll, vilket ger fler vakande ögon, fler som tittar, o de i sin tur gör ångesten värre. vad hade hänt om ja hade klarat av o hållit det innom mig. antingen hade ja kunnat göra de ja vill i hemlighet, ingen skulle ens veta att de va nåt fel, inget hot om att bli inlåst ingenting. Men om ja inte hade visat hade de aldrig behövt blivit såhär, ingen hade vetat o ja hade kunnat fortsatt som ja alltid gjort, ja vet inte hur länge ja hade stårr ut. Men ja hade iaf fått gjort de i hemlighet, utan nån som bevakar mig, bevakar alla mina fel, säger åt mig hur ja ska göra. Då hade ja kunnat gömma mig, inte genom att undvika saker eftersom det inte har fungerat. men då var det ja som hade kunnat bestämmt va ja ville göra åt saken, då hade jag kontroll över mitt liv.

Nu har 4 år gått, 4 ÅR har försvunnit. jag kan inte tänka på allt kul ja misst eftersom ja aldrig tyckt att nåt varit kul, ja kaninte säga att ja har förlorat min barndom o istället för att göra sånt tonåringar gör har ja mått dåligt. för ja skulle inte ha gjort det iaf.  jag skulle ha setat hemma, rädd för att träffa folk, för att ja inte tycker om, inte tycker om o bli bedömd. Ja hade slutit mig mer o mer, men ja hade iaf fått haft mina tonår för mig själv.

o vad är det ja ska ta mig upp till? Om ni var mig, va skulle ni ha som sporre, för ja kan nästa lova att 80% av allt ni skulle ta till hjälp för att ta er upp, betyder inte nåt för mig, det är bara sånt som ska vara bra. men varför ska man kämpa för att få tillbaka nåt som man inte ens vill ha?

bilder <3



ångest, ångest och lite mer ångest

De e väl så man bäst kan de beskriva den gågna veckan...
I måndags blev de ett akut möte hos K i skolan, sen sova bort piller på eftermiddagen.
I tisdags var de ett vanligt 2 timmars möte med K igen. Sen var de dags att åka till gävle med världens panikångest (vilket den mesta ångesten har varit) försökte få tag i läkare osv, men tillslut fick ja iaf tag i K o de blev ok tillslut. Hittade ett apotek o kunde ta ut de enda lugnande som fanns inne (propavan som ja inte gillar) märker aldrig av dom men nu blev ja trött o kanppt kunde gå, så på ikea blev de till o åka kundvagn :p. Även lagning av mitt sista hål, fick bita på nån grej eftersom ja inte orkade hålla upp munnen...

i onsdags var de ett till möte, hos M, ytterligare ett 2 timmars samtal, och panik ångest.
Torsdag var de stor möte, tror vi va 10st, de gick ok, gillade inte en av tanterna bara, boende stödet är iaf beviljat så nu kommer  de barnvakter, elelr de va iaf va ja trode att de va men de va tydligen också nå skit så ja skulle kunna träna på sånt ja redan kan, o utvecklas eftersom de tydligen e va ja vill.
I fredags var de lugnt tror ja, blev lite städning iaf.

I går var de vanlig lördag, o min råttbur kom, vilket ja har grov ångest över nu... Men de va inte ett impulsköp, men de lät bättre...mamma hade också tittat på annonsen o tyckte den verkade bra... Så far man hem en rostig skitig bur, med luckor som inte håller sig uppe, kiss fläckar i botten, sönderbitet hörn, o ett hål som mam måste ha ett badkar över för att täcka... Så nu blir de till att gråta över de ett tag.

bloggtorka

har ingen lust o skriva mer, har inget o säga

RSS 2.0